Om det inte var för att han var över 50, frireligiös as hell och dessutom pappa till x antal ungar, så hade vi vart gifta för längesen! Menmen, jag får ju iallafall se honom på fredag, tillsammans med 20,000 andra personer förvisso, men det spelar mindre roll... "Min" Morten Harket!

Det känns som att jag försummat mitt bloggande rätt så rejält i helgen, och eftersom den blev så mycket roligare med den här "list-thing:yn" enligt Ploy, så börjar jag med att köra på ett sånt inlägg.

Såååå, vad är kärlek? Matilda sa rätt och slätt att det inte kan förklaras, det är liksom nånting man vet när man känner det. En magkänsla som Ida brukar säga. Vilket jag kan hålla med om... Linn sa att det fanns flera olika typer av kärlek (läs; "Jag älskar dig mamma" och "Jag älskar dig *insert pojkväns/flickväns namn*") och det är ju också sant. Men för att exemplifiera, kärlek är när ens mamma berättar att samtidigt som jag grinade floder över att ha blivit dumpad så gjorde hon samma sak (men inte så att jag såg), "enbart" för att hon mådde så dåligt över att se mig så liten och olycklig. Kärlek är när killen man gillar ringer sent på kvällen och säger "Gud va skönt det är att höra din röst!" och jag säger "Haha, vadå?" och får svaret "Men det är ju för att det är just din röst förstår du väl?" Och, något som alltid funkar på en smygromantiker som mig, är när samma kille ifråga kommer ihåg sånna där löjliga detaljer, som man vet att man bara nämnt i förbifarten, men som ändå visar att han verkligen lyssnar och bryr sig om det jag säger. Catch my drift? Jag skulle kunna avsluta med att citera böcker, låttexter och filmer om ämnet i all oändlighet, men i slutändan så är nog kärlek något man måste definera alldeles själv. Den kommer ju trots allt i så olika former liksom...

Jag har en massa som jag borde (och ska!) skriva om, typ hur konserten och Harry Potter 7:1 var, osv osv. Men just nu känner jag bara för att duscha, dricka té med massa honung och läsa en bok. Tant Angelica har talat, mot duschen it is!

Jag anser mig vara tillräckligt frisk för att börja leva någorlunda normalt igen. Så, nyss hemkommen från en Donken-lunch på (i Västerås säger man inte "i" av någon jävla muppig anledning) Hälla med min bästaste vän i hela världen, är det dags att ladda om. För ikväll är det dags för vad som skulle ha blivit min andra konsert inom loppet av två veckor, nämligen Job for a Cowboy på Debaser i Stockholm. Sällskapet består av inga mindre än Adam, Anton och Ludde. Så en galen kväll i death metal:ens tecken är ju given! Så, taggandet fortsätter med Just The Way You Are av Bruno Mars, för smörig flickpop gör sig som allra bäst i kontrast till riktigt köttig metal, det vet alla!

Jag har faktiskt väntat på att det ska komma en dag nu under influensa-belägringen där jag haft ett någorlunda vettigt mat-och kaloriintag. Så here goes:

Frukost: Apelsinjuice, avnjöts i all hast samtidigt som jag iklädde mig vinterjacka.

Lunch: Grekisk sallad med bulgur, kyckling och vitlöksdressing. Till detta drack jag vatten och toppade med två koppar kaffe. Jag vill även tacka min far med kolleger för ett utmärkt lunchsällskap.

Middag: Pannkakor med strösocker och lättvispad laktosfri grädde. Måltiden tillagades av min mor och var mycket trevlig. Min yngsta syster Emma valde dock att äta russin, trots att hon även kunde välja mellan makaroner och korv.

Kvällsfika: Kladdkaka med vispgrädde (laktosfri även denna, såklart) och ett glas Ramlösa med smaksättning av blåbär.

Och, eftersom jag faktiskt är sjuk och därmed mer tankspridd än vanligt har jag inte kommit ihåg att ta bilder på min kost, så håll till godo med enbart beskrivningarna kamrater! Over and out!

Angelica Önerud ♥ Spotify Premium = SANT!
Och nej, tro det eller ej, jag fick inte betalt för att skriva det här...

Jag vill skriva att jag hatar att vara sjuk, men det känns inte speciellt originellt, för vem fan gör inte det? Förutom de med Münchausen by Proxy då, men jag gissar på att det inte är alltför många som lider utav det som faktiskt läser min blogg. Jag har inte vart ute på 5 dagar (snabba räder till brevlådan iförd pyjamas, sneakers och jacka räknas väl inte liksom), och inte tränat på över en vecka... Jag har abstinensbesvär och känner mig tjock, fast jag inte äter speciellt mycket alls. Allt är bara värdelöst när man har influensa! Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och måste ha glasögon 24/7 för att jag ser ännu sämre när jag är trött och dåsig i huvudet, BU to the fucking HU alltså! Och det är om möjligt ännu mer värdelöst att läsa om mina klagomål, än att skriva om dem, tro mig jag vet. Samtidigt är det svårt att relatera till något annat än alla konstiga böcker och mobilspel som jag fördriver tiden med för tillfället. Men, jag är faktiskt lite stolt över hur långt jag kommit i Angry Birds och över det faktum att jag snart tagit mig igenom samtliga tråkiga böcker som jag tidigare förkastat (det är typ 3 st utav mina 400-500, nördvarning anyone?) för det krävs mycket att kunna stå ut med en tråkig bok, faktiskt! Och det här blir bara massa svammel... Üsch!

Foto: rankin.co.uk

Det finns fan få människor som är så snygga som Rachel Weisz. Jag vill se ut så här, eller bli lesbisk och kanske ha en chans på miljarden att få vara hennes flickvän, eller något sånt...

Jag gillar faktiskt Brolle, eller Brolle Jr (vilket idiotiskt artistnamn han nu väljer att kännas vid atm! Människan heter ju faktiskt Kjell!) Jag tycker att han skriver låtar som är helt okej och att han har en röst att vara stolt över. MEN (OCH ETT STORT JÄVLA MEN OM JAG FÅR BE!) jag får fan hjärnblödning när när jag hör den här låten, det ska vara "henne" och inte "hon" Ska det vara så svårt att fatta?!

Det här är typ enda bilden jag har på oss alla tre som är relativt nytagen + att ni får se mig som jättefull + glad student, med rätt så (om jag får säga det själv!) snygga ben!

Hur som haver, mina föräldrar var det, som jag ändå nämner rätt ofta här... Även om de separerade redan när jag var väldigt liten så förstår jag idag varför de blev tillsammans från första början, och jag kan tänka mig att de hade sjukt mycket kul ihop när de var i min ålder. Jag känner båda väldigt bra och jag skulle tro att det är rätt så ömsesidigt, speciellt från mammas sida. Vi har samma Besserwisser-drag, men jag är lika envis och småintrovert som pappa. Hade det inte vart för mamma hade jag antagligen inte vart så pass intresserad av medicin att jag velat bli sjuksköterska heller + att jag fått front row-plats när det gäller att se yrket från "insidan" (fyndigt skrivet, jag vet!). Jag har alltid fått höra att jag är jättelik mamma till utseendet (mest när vi var barn imo). Fast jag tycker nog att jag har pappas näsa och anlag för längd, sådär på tal om genetik liksom. Genom hela vår snart 20-åriga relation har vi nog "vuxit med varandra" rätt bra, mamma sa förut att jag var "som en bra väninna som man inte delar sexdetaljer med!" vilket är fullt acceptabelt enligt mig. Och samtidigt som de nog betraktar mig som vuxen i mångt och mycket kommer jag ju alltid vara deras (förstfödda, fuck yeah!) lilla "Gelican". Ett STORT fett 'Naaaaw!' på det liksom...

Jag försöker intala mig själv att jag inte alls har feber och fryser som ett gehu... Jag ska bara sova lite till och dra en lååååång dusch. För man kan INTE missa Avenged Sevenfold när de äntligen spelar i Sverige, MAN. KAN. INTE!
Förövrigt så är det himla nice att ha nätverksadaptern till min lilla mini-PC i sängen, skitsamma om den blir lite överhettad, bättre värmekälla till fötterna får man ju leta efter!

Influensa kan verkligen ta sig! Det gör fan ont att ha kläder på sig, att andas, att ligga ner, att blinka... Att finnas till helt enkelt! Och det kliar! Och jag vill ha marshmallows! Och jag är så rastlös att jag håller på att gå åt! Och ingen i min familj är hemma så jag klaga högljutt! Massa (dåliga) utropstecken helt enkelt!!!!!!!!!

Det här känns som om det borde vara ett sånt där rosenskimrande inlägg som man blir lite tårögd av att läsa, men ärligt talat, kärlek är inte alltid sådär perfekt och puttinuttig som man vill att den ska vara. Just nu tycker jag mest att kärlek gör ont, men det beror nog också på att jag är en mästare på att klanta till det, vilket jag naturligtvis gjort den här gången också.

Men hur som haver, min första kärlek var det! Jag antar att förälskelser inte räknas hit, för sånna har jag naturligtvis också haft. Läs; Markus i lekis (han hade en katt som åt makaroner och ostbågar, något mer romantiskt får man ju leta efter!) Sen var det väl Alex och Andreas (som jag lekte med varenda dag efter skolan, och åt tacos med varenda fredag, mys!) Varenda eftermiddag på fritids satt vi i "Mjukrummet" och lekte Ryska Posten, och alla tjejer hade en gemensam deal så att den tredje killen man pekade på alltid skulle bli den som man hade "paxat". Brilliant, nu när man tänker efter! Sen kan man ju alltid ta upp det faktum att jag var lite småbesatt av Andreas Wilson ett bra tag i högstadiet. Jag skickade tom. mail till hans bror, som råkade vara mattelärare på Kunskapsskolan i Täby, och bad honom ordna en autograf. Men det är inget jag brukar skryta med under släktmiddagar om vi säger så.
Men, den första person som jag verkligen blev kär i och så småningom älskade var Emil. Vi träffades på Reningverket i Enköping (en riktig köttmarknad när det gäller ungkarlar, I'm just sayin') och allt var sådär fint och puttinuttigt som det ska vara. Sen blev det sämre och sen tog det slut, som det gör ibland. Och även om det tog ett tag, så lyckades vi bli riktigt bra kompisar sen i efterhand. Ypperligt if you ask me, för som jag skrev någon gång förut, man förstår varann väldigt bra utan att egentligen behöva anstränga sig. Och, hade det inte vart för Emil hade jag antagligen aldrig hört talas om Kamelot (alltså ingen awesome konsert där i april och ingen tatuering på armen) eller börjat använda irriterande ord som "fett". Med andra ord, mitt liv hade vart mycket sämre och mindre berikat med spännande upplevelser.

Jag skulle nog kunna skriva en uppsats om mig själv och alla olika "beståndsdelar" som utgör mig + personlighet. Men, jag ska försöka hålla det relativt kort (för så intressant är jag inte!).

Jag är, trots mina ibland rätt så manliga intressen, en typisk tjej. Jag tycker att modetidningar är ett utmärkt tidfördriv, men jag skulle aldrig tacka nej till att spendera timmar framför krigsspel heller. Jag har ett enormt bekräftelsebehov och riktigt dålig självkänsla till och från (läs: jordens kanske fegaste person när det gäller att visa vad man verkligen känner), samtidigt som jag ibland är jordens mest "kaxiga" person utåt sett. Jag är löjligt stolt över det faktum att jag har delvis tyskt blod och tar varje tillfälle i akt att prata tyska eller köra med min rätt så kassa WWII-humor. Jag skulle, om jag kunde dvs. lyssna på musik dygnets alla timmar, just nu ligger nog snittet på 18-19 h/dygn, så det är ju inte så illa ur ett livsförverkligande perspektiv... Jag kan vara otroligt löjlig och vidskeplig, och låter allt från antalet gula bilar på en parkering till Eight Ball-appen på min telefon avgöra om det ska bli en bra dag eller inte. Jag älskar att springa och ta ut mig själv totalt, dels för att man slipper tänka på allt som annars upptar ens vardag, men också för att man får lyssna på musik samtidigt, och för att man håller sig någorlunda vältränad (för jag är också extremt viktfixerad). Jag är pedant like no-one else, att sortera kläder efter färgordning och få dödsångest över felstavningar är en del av min vardag. Vad mer? Jag jobbar på Donken (och så Verket på sommrarna då...) går fortfarande på gymnasiet, trots att jag redan tagit studenten och vill nog bli sjuksköterska när jag blir stor. Min favoritfärg är grön och jag är jättedålig på att ta hand om blommor och djur. Fast jag älskar och har jättebra hand om barn, 4 yngre systrar, hallå?!

Ida sa en gång att jag var metal-flickg med en touch av emo. Bättre beskrivning får man nog leta efter, för det stämmer verkligen, när det gäller musiksmak, klädstil, personlighet, ja you name it! Overall är jag nog inte värre eller bättre än någon annan liksom. Och, om det är någon annan som har något att tillägga är det ju bara att kommentera liksom...

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

 

Hittade den här listan hos Matilda, och eftersom den faller även mig i smaken så kör vi på "En Om Dagen" tills 30 dagar gått eller tills dess att jag tröttnar helt enkelt. Wiie!

 

...så skulle jag utan tvekan vara Miss Murder med AFI.

 

 

 

Alla (orkar inte lägga ut dem...) bilder: Carolina Durell

 

Jag har nog en kronisk störning som gör att jag måste byta på profilbild facebook äckligt ofta, skratta som om jag vore besatt av djävulen själv, använda onaturligt många förkortningar (framförallt sådana som härstammar från gamer-världen) när jag skriver och pratar, and so on...
Fast det är ju rätt så skönt att kunna skylla på någonting konkret också måste jag säga!

Ibland önskar jag att jag kunde tatuera hela kroppen utan att någonsin behöva ångra mig (misstolka inte nu, jag älskar de jag har och ångrar dem verkligen INTE!) men iallafall... Just idag skulle jag vilja tatuera in "I solemnly swear I'm up to no good" på typ andra sidan (revbenen), eller ryggen, eller andra underarmen... God knows where liksom? Men om jag känner mig själv rätt så lär jag nog göra det förr eller senare ändå. Hur klichéartat det än må vara så är det faktiskt så att man vill göra fler om man gjort en, OCH det är en rätt "skön" typ av smärta, en rejäl adrenalinkick + ett bestående minne av vad man uthärdat liksom, GG I say!
Annars så måste jag få säga att det varit en riktigt hyfsad söndag, oplanerad ledighet från Donken firades med musikmarathon och följdes sedan upp av ett konsertbesök (Requiem av Mozart i Domkyrkan, kulturellt jojo!) i Västerås och Donkenbesök i Enköping tillsammans med Emil. Det är faktiskt himla bra med ex-pojkvänner som blir riktigt bra kompisar sen i efterhand. Om inte annat så förstår man varann utan att behöva anstränga sig, vilket kan behövas ibland, som Easy Mode i ett dataspel liksom. Och, hör och häpna, det som jag var så upprörd över sist jag bloggade (läs: Emo:ade mig över!) har nästan löst sig nu, trots att det innefattade ett telefonsamtal och allting. Så, nu ska jag krypa ner i mina bäcke-bölja-lakan (det om något borde ha en egen fanpage på facebook!) och sussa sött, imorrn blire powerwalk med bästaste Idus, så en bra start på veckan är ju mer eller mindre redan given, right?

*insert valfri smörig låttext från typ Håkan Hellström, Oskar Linnros eller Daniel Adams-Ray här*

Efter 19 (snart 20!) år borde man veta bättre, som tjej borde man verkligen veta bättre! Att man aldrig lär sig liksom. Bleeh... Men lite vin, thaimat och godis ska nog göra saken bättre, tillfälligt.

Jag ser cancerogen ut atm, håret uppsatt med hårband + tofs och inget smink what-so-ever... Jag har dessutom en tröja från lasarettet här i Enköping på mig, ett minne från min senaste vistelse där (typ ganska så precis ett år sen I think...) så jag är fett med fräsch om jag får tala fritt! Och eftersom jag är ensam hemma kan jag städa mitt rum ifred med Depeche Mode på högsta volym, utan att det stör någon alls (fast jag hoppas att det stör Sture om han mot all förmodan skulle gå förbi!)

Barndomsidoler Jawohl, och, jag har faktiskt sett dem live. Att höra hela Globen sjunga Personal Jesus tillsammans är rätt mäktigt, just sayin'

Jag är på sånt där "jag-vill-göra-något-sjukt-humör"... Hittills har det resulterat i google-sökningar på lerbrottning (Jag vill ha lerbrottningsturnering eller något liknande paket i 20-årspresent sen i april, bara så att alla vet!) och diverse försök med att lyckas måla läpparna perfekt med rött läppstift. Av dessa två är nog lerbrottningsdelen den mest framgångsrika, för att sminka sig är bevisligen inte min grej. Eller så ska det se ut som det gör nu? Eller så är det bara jag som är exceptionellt ful i rött läppstift? Hur som haver, kan man inte sminka sig bra, så kan man alltid sminka sig makabert, typ så här...

Foto + regi: Carolina Durell

Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så ful, fast jag måste erkänna att det är lite coolt :)
Vi får väl se hur resten av bilderna blir liksom...

Jag ska strax studsa ner för trappen och kolla igenom de gamla avsnitten av ANTM och Project Runway (att man aldrig tröttnar liksom?) Men först ska jag länka musikvideon till Take That's nya låt, som min käre far så snällt visade mig igår... Robbie Williams utgör väl egentligen typ 80% av bandet, men spela roll. Pojkband in my <3!

Han heter tydligen Sture och inte Sune... Epic fail någon?

Jag sitter och kollar på ordföranden i vår bostadsrättsförening, som heter Sune om jag inte missminner mig. Han skottar framför garagelängan som går precis utanför vårat köksfönster. Han har någon ful T-shirt med tryck och gummistövlar på sig. Jag gillar inte Sune, han har liksom bruna tänder + att han sätter konstiga lappar på vindrutorna till mina besökares bilar. Sist han gjorde det var klockan typ 2 på natten (jag vet att man skriver siffrorna 1-20 med bokstäver egentligen!) vem är uppe och kollar efter främmande bilar vid den tiden på dygnet, vem?!
Jag däremot, jag är störtcool! Jag sitter i flanellpyjamas vid vårat köksbord och dricker årgångs-Ramlösa i sällskap med min mor. Om Sune kastade en blick mot vårt fönster skulle han också se min överlägsna och hatiska blick och känna sig otroligt liten i sina fula gummistövlar, tror jag iallafall.

Efter ha klättrat över den snövall som numera utgör vår veranda + uppfart, är jag hemma från en heldag i Annas sällskap. A lot of shit went down today, men grymt kul vare! Jag såg min första macka som hamnade med den smörade sidan uppåt (EPIC!!!! ...fast det känns på något sätt väldigt grammatiskt fel att skriva så där, men skit samma...). X antal avsnitt av Grey's Anatomy, ryggmassage, skumma kommentarer som "Det gör mig ingenting om jag får klamydia!" god pizza + Donken-fika är ett framgångsrecept av rang, bara så att ni vet. Och efter mycket om och men har jag kommit till freds med snön också, den lär ju inte försvinna i första taget liksom, så imorrn ska jag först hålla tummarna för att UL inte failar totalt vad gäller busstrafiken (för det vore fy skam att missa min enda älskvärda lektion i tyska ju!), fota lite med Carro och förhoppningsvis mula Ginger-Emma för första gången i hennes snart 2-åriga liv! Fint, finare, finast!

Känns som att jag fick till en otroligt slagkraftig rubrik där, just sayin'
Hur som haver, tanken med detta, om det nu finns en, är att i ord illustrera hur jag känner mig just nu. Efter 3 helger med 2-dagars festande i rad + en massa jobb på Donken där i mellan känner jag min ungefär som en riktigt MÖR + SÖNDERBANKAD och alkoholmarinerad köttbit, fräscht eller hur? Hade jag känt någon som var av en lite mer kannibalisk natur hade jag tillagat en del av mig själv för att få ett vettigt smakomdöme alla gånger. Dock bör jag nog kanske avstå från detta och lämna matbögerierna åt Erik, som faktiskt var ett alldeles utmärkt sällskap under gårdagens + nattens bravader, så tack för det Walgenizer! Nu blire dusch och plugg, för oj vad jag har saknat skolan under min lovvecka liksom...

Idag har det fan varit en rätt hyfsad dag alltså... Mest för att jag träffade pappa tror jag, och för att jag fick äta bullar till frukost (Tjockis!!) Överlag har jag fan jordens bästa relation till mina föräldrar, det finns liksom inget jag inte skulle kunna berätta om det verkligen var nödvändigt. Det betyder inte att jag gör det, make no mistake, vissa saker är de än så länge förskonade från att höra, hehe. Men hur som haver, fina relationer Jawohl! Jag har liksom mamma att tacka för mitt ack så fantastiska utseende och pappa för mitt ännu mer fantastiska beteende, sen får man väl tolka "fantastiskheten" bäst man vill. Nog om det, för nu ska jag samla mod (för det är klart jag inte gjorde det igår heller...) att ringa! Måste dock säga att det värmer att höra att det inte bara är jag som är feg som ett jävla as därute, så tack allihop! :)

Ibland undrar jag om jag har något seriöst fel i huvudet, förutom det faktum att jag är lite konstig då... Jag kan inte påstå att jag är rädd för speciellt mycket egentligen, typ dinosaurier, Mårran i Mumin, att bli förlamad, hjärnskadad eller tjock, is pretty much it liksom. Därmed inte sagt att jag skulle njuta om det satt en enorm spindel på mig eller liknande, MEN (!) jag är inte uttalat rädd för något annat, trodde jag!

Efter moget övervägande har jag nämligen kommit fram till att jag är oerhört rädd för att ringa upp folk, speciellt om det rör sig om myndigheter eller "känslosamma samtal". Att ringa och boka klipptid är liksom riktigt jävla jobbigt (det ska också nämnas att min frisör är en jättegullig tjej på max 55 pannor), men att göra det face-to-face är inget problem alls av någon anledning. Det roliga är att jag egentligen är ganska bra på att prata i telefon. Det finns liksom flera personer (ingen nämnd, ingen glömd) som jag mer än gärna pratar i timmar med, och om de själva ringer finns det liksom inga problem alls att snacka om. Men i en hälsosam relation of any kind bör man ju ringa själv också... Fast där tar det stopp. Så nu, efter att ha övervägt att ringa en och samma person i typ 4-5 dagars tid är jag snart i upplösningstillstånd. Och känner jag mig själv rätt kommer jag sitta och fundera på att ringa i typ en timme  till, samla mod till mig för att ringa upp för att sedan inse att det är för sent på dygnet för att ringa iallafall... Fuck it! Nu ska jag leta stödgrupper för sånna idioter som självnämnd på facebook och stirra på min telefon i hopp om att "the force" får den att ringa av sig själv, woohoo!