Jag har varken haft tid eller lust att skriva här. Dels för att jag jobbar som ett as, och ska forsätta göra så cirkus 2 veckor till. Och för att jag antingen varit riktig ledsen eller riktigt glad, sånt som man gärna håller för sig själv. De senaste 48 timmarna har varit RIKTIGT. JÄVLA. PISSIGA. tom. (Läs: när man står och grinar ner i cheeseburgarna på jobbet för att man helt enkelt inte orkar mer) Det är då det tur att man har en sån fin pojkvän som Anton. För det är praktiskt taget omöjligt att inte le, hur ledsen och trött man än är, när man kommer hem och hittar jordens största julklapp på soffan bara sådär. Så, tack Anton! ♥ Jag är galet nyfiken, även om man jag har mina misstankar om vad det kan vara... Menmen, självdisciplin fram tills på lördag it is.